Efter svåra olyckan – Jakob tillbaka på volleybollplanen
I en öppenhjärtig intervju med elitserienvolleyboll.se berättar Sollentunastjärnan Jakob Molin om vägen tillbaka från gymolyckan som kunde kostat honom livet.
3 oktober på ett gym i norra Stockholm. Elitseriesäsongen 2022/23 är i gång och Jakob Molin, spikerstjärna i Sollentuna VK, kör ännu ett tungt pass för att bygga kroppen för en lång och tuff säsong i svensk elitvolleybolls finrum. Som elitidrottare är han inte rädd att pressa sig. Det är en förutsättning för att utvecklas; för att bli spänstigare, starkare, snabbare och för att orka mer och längre. Kort och gott för att bli en bättre spelare både individuellt och för sitt lag.
25-åringens muskler, lungor, hjärta och hjärna är vana att jobba hårt tillsammans och ska så också få göra ikväll. Det är i alla fall planen. Vikt efter vikt träs på smith-maskinens skivstång som snart ska användas för att utföra tå-hävningar. Vaderna ska få sig en rejäl omgång.
Men det går inte som tänkt. Mitt i övningen välter pallen han står på och det finns ingen chans att parera med vare sig fötter eller händer. Jakob faller framlänges och dundrar ner i pallen med ansiktet före. Den 120 kilo tunga skivstången följer efter och brakar ner i nacken. Jakob ligger klämd, orörlig, i en onaturlig ställning, men uppfattar hur någon rusar till och lyfter bort redskapet som obönhörligt trycker på. Jakob lyckas rulla åt sidan och får ur sig orden, ”ring ambulans”.
5-10 minuter passerar och snart hörs blåljus närma sig. Akutsjukvårdarna konstaterar snabbt att läget är riktigt illa. Jakob måste opereras. Nu. Båren åker fram och en rejäl dos morfin skjutsas in i Jakobs kropp. Världen omkring honom svartnar och minnena från traumat suddas ut.
Roboten vaknar
Tio kilo tunnare och med lika många titanplattor under huden i ansiktet vaknar Jakob upp i någon form av medvetande. Nackkragen spänner åt obekvämt och de 34 häftstiften i huvudet ger sig snabbt till känna. Han ligger stel och första tanken som slår honom är att han blivit en robot. Jakob får berättat för sig att nio dagar passerat sedan olyckan på gymmet, och att mycket har hänt sedan dess.
Han kommer ihåg olyckan i detalj, men av dagarna som följde därefter finns inga minnen. Åtminstone inte från verkligheten.
– Jag fick IVA-delirium och kastades mellan drömmar som kändes mycket verkligare än vanliga. Det jag upplevde runt omkring mig i verkligheten i form av ljud, ljus och rörelse blandades ihop med en drömvärld. Det hände sjukt mycket konstiga saker i mitt huvud de där dagarna. Även efter att jag vaknade tog det ett tag innan jag blev riktigt klar. Hjärnan började funka ordentligt igen först efter två, tre dagar, berättar Jakob Molin från sitt kontor i Folksam-huset på Skanstull.
Efter olyckan kördes han i ilfart till Karolinska i Solna och hamnade direkt på traumakirurgens bord. Svåra svullnader i halsen gjorde andningen svag och en track fick sättas in. Ansiktet var brutet mest överallt, näsan omplacerad, gommen sprucken, ligamentskador konstaterades i nacken och det behövde opereras genom öga och mun för att komma åt bakomliggande nerver.
Men Jakob överlevde. En centimeter hit eller dit kunde varit skillnaden.
Efter de första akuta ingreppen följde fem dagar med andningshjälp i respirator. Dag 3 innehöll en åtta timmar lång operation. När det värsta väl kunde uteslutas fanns fortfarande frågetecken kring hur återställd han skulle bli.
– Ja, det var snack om förlamning på grund av nackskadan, men jag slapp ju faktiskt uppleva de där värsta dagarna på sjukhuset. Och när jag väl vaknade fick jag ganska snabbt höra att jag skulle bli hyfsat återställd. Vi visste dock inte om synen skulle komma tillbaka på vänsterögat, i början såg jag inte alls på det.
Men utvecklingen gick snabbt åt rätt håll:
– Först pratades det om att jag skulle vara kvar på sjukhuset i två till tre veckor, men det blev bara några dagar i stället. Jag fick lära mig gå igen och komma i gång med talet. Sedan fick jag äntligen komma hem.
”Skulle bara tillbaka”
En tid av rehab tog vid. Största utmaningen var dock inte det fysiska, utan den vätskebaserade kosten:
– Jag fick öva på att svälja, i början kunde det ta fyra timmar att få i sig en måltid. Att äta vätskebaserat i sex veckor var ingen höjdare direkt. Inte alls gott, men jag hann testa det mesta. Texmex var klart bäst, det smakade ju ändå lite tacokrydda och avokado, skrattar Jakob.
Successivt fick han också börja röra på sig mer och mer. Alla år av slit på och utanför volleybollplanen visade sig göra vägen tillbaka kortare och lättare. Kroppen hade visserligen förlorat mycket muskler, men det fanns fortfarande en grundstyrka som gjorde startsträckan kortare.
– I början handlade det mest om vila och kortare promenader. Efter fyra veckor kunde jag börja jobba lite igen, och ytterligare några veckor senare fick jag gymma försiktigt. Första gången jag rörde på mig ordentligt igen var när jag åkte skidor i Bruksvallarna. Det var både läskigt och en fantastisk känsla på samma gång.
Tre månader efter olyckan kunde han sedan kasta av sig nackkragen, och i slutet av januari fick Jakob så slutligen även kliva in på volleybollplanen igen tillsammans med lagkamraterna i Sollentuna VK.
– Det fanns aldrig på kartan att olyckan skulle få hålla mig borta från volleybollen. Det var inget snack, jag skulle bara tillbaka.
En veckas bollträning senare var Jakob redo för comeback i Elitserien. Nyblivna Grand Prix-tvåorna Habo stod för motståndet hemma i Arena Satelliten, men SVK imponerade stort och vann i tre raka set. Säkerligen inspirerade av den där lagkamraten som till stående ovationer gjorde inhopp i både andra och tredje set och noterades för en poäng. För det, och för den kamp han hade gått för att ta sig tillbaka, mottog Molin utmärkelsen som matchens lirare.
– Jag fick ett väldigt fint mottagande. Och det kändes faktiskt stort. Lite som om jag gjorde min första match någonsin. Eller kanske snarare som att jag hade vunnit något stort, typ ett GP. Stödet var fantastiskt!
”Får helt enkelt bli smartare”
Att Jakob Molin för några få månader sedan var med om en svår olycka som kunde kostat honom livet, finns inga synliga spår av. Men händelsen kommer han bära med sig, både fysiskt och mentalt.
– Jag värderar kanske livet mer än tidigare; känner att man ska ta vara på det. Sedan tar jag nog färre risker nuförtiden, överväger dem noggrannare. Titanplattorna ska sitta kvar i ansiktet, och ärren är ju där de är, men det är inte hela världen. Ögat kan krångla lite med återfuktningen och när det är kallt ute. Men i övrigt märker jag knappt av det i vardagen.
Den minskade muskelmassan gör sig påmind på volleybollplanen, men det är inget som oroar:
– Min kropp har tränat hårt i över tio år och chockades när jag inte längre rörde på mig. Musklerna är ju inte lika starka som de var i början på säsongen, det kommer ta tid att komma tillbaka helt, men jag kan fortfarande bidra med min rutin. Servemottagningen sitter ju där den ska, och i anfall får jag helt enkelt bli smartare, konstaterar Jakob med ett leende.
Han ser på framtiden med tillförsikt och har två tydliga mål att bocka av i närtid:
Att köra Vasaloppet i slutet av februari är det ena. Det andra, ett långt och lyckat SM-slutspel när svenska mästare i volleyboll ska koras i vår.
OM JAKOB MOLIN
Ålder: 25
Position: Vänsterspiker
Moderklubb: Sollentuna VK
Nuvarande klubb: Sollentuna VK
Karriären i korthet: Fostrad i Sollentuna VK och skolad på Svensk volleybolls Riksidrottsgymnasium i Falköping. En av landets främsta spelare i både sand och på taraflexgolv. Har representerat Sverige i ungdomslandslagsturneringar flera gånger i såväl beachvolley som volleyboll. Just nu sexa i Elitserietabellen med sitt SVK och nia individuellt på Sveriges beachvolleyranking.
LÄNKAR
volleytv.se
Om elitseriesäsongen 2022/23
Serieportalen – alla förbundsserier samlade
Spelschema Elitserien dam
Spelschema Elitserien herr
